lördag 13 juni 2009

Gemensam lägescentral del 1

Nu har GLC/NOC konceptet valsat runt i SvD, bland försvarspolitiker såsom Allan Widman och Staffan Danielsson Samt ett antal bloggar såsom Wisemans’s Wisdoms. Nu vill jag ge min syn på detta uttjatade ämne men ifrån en annan synvinkel och jag hoppas på att visa på att läget verkar vara mer illa än vad som det nu verkar vara.

Jag börjar med dualiteten som ledningen av förband uppvisar. Den klassiska ledningsprincipen som essensen av komandostyrning. För att kunna leda de väldiga förband som arméer utgjorde under senare delen av medeltiden och fram till att den tekniska utvecklingen omintiggjorde massanfall genom utvecklingen av kulsprutan och effektivare eldhandvapen. Högste chefen på slagfältet, i vissa fall kungen själv, styrde förbanden genom ett intrikat system av signalerande genom fanor. Förbandsledningen ställde upp sina trupper i enlighet med de lärdomar som dragits av tidigare slag med avseende på terrängtyp, årstid, tillgängliga förband, det förväntade fientliga uppträdandet, .m.m. Detta gällde såväl på land som till sjöss och ve de underordnade chefer som tog egna initiativ och utnyttjade uppkomna situationer till att förbättra den egna sidans prestationer. Chefen hade blick för slagfältet och i stort skulle slagordningen genomföras som tidigare bestämts, dock kunde chefen i viss mån styra de egna enheterna om tillfälle gavs. Om vi går tillbaka och studerar Clausewitz så talar han om ”krigiets dimmor” och ”friktioner”, detta är kopplat till svårigheterna att leda förbanden och ”Lagen om alltings djävlighet”. För att så långt som möjligt undkomma dessa svårigheter så kom det Preussiska ”Auftragstaktik”.

Uppdragstaktik, som vi översätter det preusiska ordet till, lägger ansvaret för ledningen på en så låg nivå som möjligt. Uttrycket: ”Uraktlåtenhet att handla ligger chefen mer till last än valet av medel.” torde vara bekant för vilket armébefäl som gått OHS som helst. Cheferna på de olika nivåerna skall sätta ramarna, chefens vilja, och tilldela resurser till underlydande chefer så att dessa kan lösa de olika stridsuppgifter som måste genomföras för att chefen skall få sin vilja igenom. I konceptet uppdragstaktik så decentraliserar vi alltså ledningen för att komma runt svårigheterna med att leda genom detaljerade orders och återmatningen till högre chefer. Krigets dimmor påverkar sålunda inte ledningen av förbanden.

Nu har vi möjligheter att överföra informationen för att skingra krigets dimmor men innebär det att vi skall ta tillbaka ledningen till högre chefer? FOI har skrivit om detta för sju år sedan och har gjort en del studier i ämnet. Jag rekommenderar en uppfräschning i ämnet för att färska debatten idag.

Jag avslutar med att ställa frågan: Är vapen och skyddstekniken samt sambandstekniken så långt framskriden att vi kan börja centralisera ledningen?

J.K Nilsson

lördag 6 juni 2009

Lojal Pil

Nu har jag samlat tankarna länge nog till ett inlägg om övningen "Lojal Pil" som går av stapeln här i Luleå. Och SvD.s rapportering ifrån den demonstration som pågick i Luleå sätter liv i tankarna.

Peter Rådberg är mer än lovligt förvirrad i sin säkerhetspolitiska analys av den politiska geografin som utgör nordkalotten. Gränserna är inte oklara. I själva verket så finns det bara två länder som har gräns emot havet och gentemot varandra, nämligen Norge och Ryssland. Dock så är det i andra länders intresse att begränsa Rysslands och Norges territorialvatten, ifrågasatta och konfliktfylld är inte detsamma som oklart. Därför existerar det också ett konfliktkomplex i nordkalotten.

Vilken skulle vara den svenska rollen i detta konfliktkomplex? Svaret är enkelt: Vi spelar rögleback under säsongen 1995/1996, ett rundningsmärke av rang. Det enda Sverige kan erbjuda är luftrum för den som inte är så noga med internationellt erkända gränser. Det vi kan göra är att ha en effektiv bevakning av luftrummet och en bra möjlighet att avvisa kränkande flygplan i enlighet med IKFN för att kunna klara detta så måste svenska försvarsmakten ha resurser att lösa detta. Detta oavsett om vi låter NATO öva i svenskt luftrum eller ej. Ironiskt nog så bidrar OFOG m.fl till att destabilisera nordkalotten genom att beröva svenska försvarsmakten resurser för att övervaka skyddsområdet runt flygflottiljen F21.

Rådberg beklagar sig över att den svenska neutraliteten är som bortblåst, jag tänker inte ge mig in i juridiska spetsfyndigheter om huruvida Sverige var alliansfritt eller neutralt. Sverige sågs aldrig under det kalla kriget som potentiellt neutral, USA hade genom Trumandoktrinen så hade USA skaffat sig handlingsutrymme att agera för att lämna hjälp till länder som hotades av Sovjetunionens hegemonianspråk. Sovjetunionen å sin sida var pragmatisk nog att inte låta sig hindras av petitesser som suveräna staters rätt att inte bli anfallna. Se Brezjnevdoktrinen och sovjetunionens ”Afghanistanpolitik” 1979. Sveriges neutralitet var som vanligt i neutralitetspolitiska realiteter utlämnade åt omvärldens välvilja och omvärlden visade tydligt att svensk neutralitet inte skulle hindra deras egna ambitioner. Tittar vi historiskt så har ena parten i det ”kalla kriget” varit aggressiv mot Sverige och till och med tillgripit vapenmakt mot svenska luftfartyg varav ett inte ens ett legitimt mål i krig. Samtidigt som den andra parten låter oss köpa vapen som inte ens vissa NATO-medlemmar tilläts köpa. Jag behöver väll inte fortsätta försvara att jag anser att Rådberg är enfaldig?

Avslutningsvis anför Rådberg att övningen kan leda till kärnvapen förs in på svenskt territorium genom det brittiska hangarfartyg som kommer att operera ifrån internationellt vatten. Kanske Rådberg har hittat vapen som inte ens britterna vet om? Uppgifter gör gällande att britterna inte haft flygburna kärnvapen på tio år.

J.K Nilsson