onsdag 6 april 2022

NATO, nyttan för Sverige

Nu efter sex veckors krig där Ryssland försökte först med ett strategiskt överfall, Jägarchefen reder ut begreppet i sitt inlägg ”Något om strategiskt överfall”, mot Ukraina som avvärjdes och sedan följdes av en mer konventionell invasion. Att det senare har haft sina problem har varit uppenbara och reds ut av Jägarchefen här med inlägget ”Anomalier”. Det behöver inte avhandlas djupare nu så jag avser att övergå till en diskussion om ett eventuellt svenskt medlemskap i NATO. 

Jag har i inlägget ”Tre invändningar mot ett svenskt NATO-medlemskap pratat om tre invändningar mot svenskt medlemskap. Den tredje invändningen var om att ”Vi riskerar att utkämpa andras krig”, exemplet i debatten har varit att man inte vill komma till Turkiets försvar. Är det moraliskt rätt att vi tar på oss skyldigheten att försvara Erdogans Turkiet mot att vi är garanterad hjälp av andra länder? 

Vad jag sett i svenska debatten så diskuteras alltid fullbordat faktum med krig, något som Robert Dalsjö försökt nyansera flera gånger utan att det verkar lämna intryck, senaste tillfället var i SVT.s ”Agenda” 2022-03-27. Det är alltså läge att i lugnare former redovisa och diskutera djupare det Dalsjö försökt framföra. 

Det Nordatlantiska fördragets (Natos grundstadga) första fem artiklar anger i stigande grad organisationens krigsförebyggande arbete. Medlemmarna åtar sig att arbeta för att fredligt lösa konflikter (art 1), att bidra till utvecklingen av fredliga internationella relationer (art 2), att rusta sig själv och varandra så att de enskilt och tillsammans kan motstå ett anfall (art 3), att konsultera med varandra närhelst någon av medlemmarna anser sig vara hotad (art 4) och till slut det militärt avskräckande där en angripare får räkna med den kollektiva styrkan hos de fördragsanslutnas militära förmåga, med kärnvapen som yttersta avskräckning, i artikel 5. Vi ser alltså att första delen av fördraget är i enlighet med FN-fördragets andemening om medlemmarnas åtaganden om konfliktförebyggande och artikel 51.s konfliktavskräckande. 

För att dessa åtaganden inte ska bli tomma ord och arbete i enskilda staters intresse organiserades år 1951 det politiska samarbetet vid ett politiskt högkvarter i Bryssel under ledning av det för syftet inrättande Nordatlantiska rådet (Natorådet). Samtidigt inrättades en kommandostruktur för att samordna en gemensam försvarsplanering samt samordna och styra operationer som medlemsländerna i konsensus har beslutat om. 

För att åskådliggöra betydelsen av de fem första artiklarna i Nordatlantiska fördraget så beskriver jag ett förlopp vad det skulle innebära för Sverige vid en anslutning till Nato och hur det gynnar den svenska säkerheten och samtidigt ytterligare bemöter invändningen om försvar av Turkiet. 

Sverige är som bekant medlem i FN, vi har alltså redan åtaganden enligt Atlantfördragets två första artiklar, Natos medlemmar är också medlemmar i FN så där får vi ytterligare ett forum för samarbete. Vi är också partnerland i Natos samarbete ”Partnerskap för Fred” där vi och Natos medlemmar arbetar tillsammans för att öka förtroendet mellan alliansens medlemmar och oss som är utanför alliansen men deltar i Partnerskap för Fred. Vid ett svenskt medlemskap så kommer vi att få och ge stöd enligt artikel 3 för att stärka vår och våra allianskamraters säkerhet. Det påstås att vi är bäst integrerade i alliansen med avseende materiellt och med att följa standarder och procedurer. Men som icke medlemmar är vi inte med och delar underättelser som skulle göra att vi bättre kan uppfatta och tolka skeenden i vår omvärld. Trots att vi nu både har datalänk och igenkänningsutrustning som medger att vi kan dela vad våra Gripenflygplan ser med samt kan identifieras av polska, tyska, danska och norska stridsflygplan så får vi som icke medlemmar inte krytpokoder till denna utrustning utan vi tillverkar med stöd av USA dessa kryptokoder själva. Vi har ett antal bilaterala avtal med Natos medlemmar Estland, Lettland, Litauen, USA, UK och Frankrike, vi har också ett särskilt djupt avtal med Finland. Vi har också ett avtal med Norge, Danmark och Finland om att bedriva täta regelbundna gemensamma flygvapenövningar. Avtalet Nordefco avser att stärka försvarsmaterielsamarbetet med Norge och Finland. Dessa samarbeten sker på nåder med de olika staterna, vi inkräktar på våra vänners samarbete inom Nato, de gör uppoffringar för vår skull. Ett medlemskap i Nato skulle innebära att våra avtalspartners inom Nato slipper lägga arbetstid och resurser på att separera sådant de kan delge oss från sådant som vi som icke medlemmar inte kan få ta del av. ”Hultqvistdoktrinen” är alltså suboptimerande för både oss och våra vänner, blir vi medlemmar fullt ut slipper vi alla dessa hänsynstaganden. Vi kommer att gå från en partner som innebär extra arbete till en partner som inte kräver extra hänsyn och arbete, vårt anseende kommer att öka. 

Vid ett flertal tillfällen har medlemmar i Nato begärt konsultationer med övriga medlemmar enligt det Nordatlantiska fördragets artikel 4, senast nu i slutet av februari 2022. Marcus Oscarsson redovisar det i sin artikel ”Fyra NATO-länder aktiverar artikel 4 – Sjunde gången sedan 1949”, 2022-02-25. Sverige deltar nu i konsultationer rörande Rysslands krig mot Ukraina, DI ”Nato: Samarbetet ökas med Sverige och Finland” 2022-03-04. I en framtid där det freden kommit mellan Ryssland och Ukraina kan det tänkas att nya kriser och krigshot mot till exempel Polen eller Baltikum, där är det då inte självklart att vi kommer att delta i konsultationer och om svensk hjälp behövs kommer vi mer att bli anmodade att bistå med det som de konsulterande kommer fram till istället för att vi är en part att lyssna på ifrån början. 

Hjälp enligt artikel 5 kommer inte att skickas ad hoc utan det sker i enlighet med i fred genomförd och övad planering. Vi ser detta i allehanda övningar såsom "Saber Strike", "Cold Response". Svenska Försvarsmakten deltar i vissa av dessa övningar där vi blir inbjudna och övar, vi blir bättre integrerade med Natos medlemmar i den teknik och procedurer som används inom Nato men vi blir just inte mer än en osäkerhet om vi kommer att ge hjälp och vi kan som förklarats av flera amerikanska ambassadörer inte få någon hjälp av Nato, USAs sverigeambassadör Mark Brzezinski förklarade det 2014 i SvD "USA: 'Svenskarna bestämmer själva om Nato-medlemskap'" 2014-04-30 vilket upprepades av den nuvarande Sverigeambasadören Eric D. Ramanathan i intervjun "USA:s Sverigeambassadör: 'Inga försvarsgarantier'" av TV4, 2022-04-16 vid flottbesöket av USS Forrest Sherman. Vi har lämnat hjälp enligt EU-stadgans försvarsklausul artikel 42:7 till Frankrike. Sverige och Finland har nyss skrivit brev till EU om denna försvarsklausul och påminner om att Sverige och Finland inte vill lämnas i sticket. Vi är tillsammans med Finland en osäkerhet att exploatera, kommer vi att lämna hjälp enligt EU 42:7 och i så fall vad kommer denna hjälp att bestå av, det finns ingen förhandsplanering och övning för EU 42:7. Denna osäkerhet skulle undanröjas av ett medlemskap i Nato, vi kommer att lämna hjälp i vad som visas på de övningar vi deltar i. Om vi blir medlemmar så kommer vi att omedelbart att delta i Natos försvarsplanering, vi kommer med största sannolikhet att inte göra annorlunda än det som visas på övning nu med att basera stridsflyg i Norge, Finland, Baltikum och eventuellt polen. Arméförband kommer att skickas till Norge och Finland, svenska marinstridskrafter kommer att intimt samverka med finska marinstridskrafter (om de blir medlemmar), o.s.v. Det finns ingen anledning att skicka några förband längre bort än så, principen för Nato är ju först och främst förmågan till självförsvar och som bilderna visar så är det länder i ett bakre område som förstärker närvaro i nord – sydlig riktning efter fronten mot Ryssland, vi nära fronten sänder förband i väst – östlig riktning. Det kan ju tänkas att det uppstår ett sydligt hot mot Europa över Medelhavet samtidigt som Ryssland avstår att exploatera detta måste bedömas som obefintligt. Notera också den ringa förstärkning som finns i Ungern nu.

 


För att förtydliga att vissa länder nära Ryssland ändå skickat i nord – sydlig riktning, de är delar i multinationella stridsgrupper.

 
I praktiken alla fall där krigshandlingar inleds i östersjöområdet kommer Sverige att bli berörd. Antingen att Sverige blir ett mål för att visa rysk förmåga att smälla till någon och då vi är alliansfria finns det inga repressalier att förvänta för Ryssland eller så blir vi ett mål för Ryssland i syfte att hindra förstärkning för att möta ett angrepp mot Baltikum nu eller om Finland blir medlem så behöver Finland hjälp. Svårigheten att möta ett ryskt angrepp utan att stödja sig på Sverige har spelats av RAND och redovisats i rapporten ”Reinforcing Deterrence on NATO's Eastern Flank Wargaming the Defense of the Baltics”. Sveriges Television beskriver det här i inslaget ”I FOKUS: Stormakternas kamp om Östersjön” och Atlantkommiten har sin Webkonferens ”Säkerheten i Östersjöområdet – Sveriges roll och ansvar”. 

 Slutsatsen blir att för vår och andras skull är det mest logiskt att vi blir medlemmar i Nato, vi tar bort osäkerheter och svårigheter som en angripare som Ryssland kan utnyttja. 

J.K Nilsson

torsdag 6 september 2018

Val 2018?


Är det något jag nu mest av allt vill så är det att riksdagsvalet 2018 ska ställas in. I en månad nu har jag varit sambo med en underbar kvinna ifrån Sydamerika, vi träffades första gången i november 2014 så det har varit en minst sagt en fin månad då vi har flyttat våra bohag till en större lägenhet. Vi har innan flytten pratat om giftermål och vi smider just nu planer men allteftersom valet närmar sig grumlas glädjen.
Den blivande fru Nilsson arbetar på ett kommunalt korttidsboende och får där höra allt ifrån att nu när SD är så nära att bli en del av svensk regering så får hon vara beredd att packa för att flytta ”hem” till Sydamerika till att några av pensionärerna känner sig olustig över att hon ska behöva flytta från Sverige bara för att dom vill rösta på SD. Crescendot i det här kom i början på veckan efter Jimmie Åkessons framträdande i SVTs ”Utfrågningen”. Från att tidigare ha haft SD som möjligt parti att rösta för ”Ordning och reda” samt ”Hålla efter oärliga invandrare” så känner sig min sambo inte längre välkommen här, hon menar att det närmast maniska pratet om vem som ska vara svensk utesluter henne från Sverige. I förlängningen är hon utöver att vara rädd för att, den så ofta avfärdade, ”Vardagsrasismen” ska öka ännu mer än den gjort också måste flytta ifrån Sverige.
Det som händer hemma just nu är att bonusdottern som enbart har svenskt medborgarskap ska få bli medborgare i sin mors ursprungsland för att ha möjligheten att kunna flytta med sin mor och storebror till Sydamerika om det nu blir så att farhågorna besannas. Det här är första gången jag hört att min sambo och hennes före detta make är överens om något efter skilsmässan utan att bråka om det då han också blev skrämd av Åkesson och det han får höra i sitt arbete. Så dagarna eller tidigt nästa vecka lämnar dom in ansökan om dotterns medborgarskap till landets ambassad här i Stockholm.
Att SD försöker bilda opinion och lägga sig i arbetet jag och mina kollegor utför i Försvarsmakten och FMV med mer eller mindre misstänkliggörande om att sakna integritet gentemot Försvarsministern har jag tagit som en djup irritation och påhopp men accepterat som del av politiska spelet i Sverige. Skeendena nu inför riksdagsvalet gör att jag på allvar funderar på att byta yrke helt. Om man får tro Yougov så är upp till en tredjedel av de svenska väljarna likgiltiga till det arbete jag utför och att jag på det personliga planet inte kan glädjas åt den höst som skulle bli en riktigt bra vändning i mitt liv.
Vad finns det för vits att lägga ner så mycket tid och energi för att försvara folk som är likgiltig emot mig så att dom vill att jag ska jobba hårt i onödan på arbetet och bli olycklig hemma?
Johan Nilsson

söndag 14 augusti 2016

Nya flygplan billigare och bättre än äldre flygplan, Uppföljaren



Äntligen når insikten om att vi ska demontera befintliga flygplan i flygvapnet för att kunna bygga nya och bättre flygplan högre höjder i och med Robert Dalsjös artikel i svenska dagbladet. Budskapet att inte riskera ett materiellt förmågeglapp är av stor vikt så det skriver jag under på men huvudbudskapet verkar vara att det är idiotiskt att avveckla Gripen C/D. En första tanke jag hade att var att jag skulle vara generös i tolkningen för att jag kunde ha missförstått men när jag läst igenom texten ett antal gånger så finner jag att jag inte missförstått.

Flygplanet Gripen är en gång i tiden anskaffad för att ersätta flygplan Viggen utan att få varken bättre eller sämre prestanda, kravet var en storleksminskning med ungefär en tredjedel. Gripen C/D förbättrade lastförmågan, gav möjlighet att lufttanka, i de initiala diskussionerna så var inriktningen att en svensk C/D inte skulle ha lufttankningsutrustning monterad, och vara internationaliserad.

Dalsjö anför en monetär-/stridsekonomisk aspekt på att behålla gamla Gripen C/D men som Wiseman skriver i inlägget ”Snöpta och åldradeatleter” så faller Gripen C/D ganska hårt i jämförelse med vad en motståndare kan sätta upp. Konceptet för Gripen E har tagits fram för att kunna möta det Ryssland bedöms kunna sätta upp vid mitten av 20-talet. I Norge har motsvarande utvärdering gjorts vid valet av F35, vederhäftigheten kan diskuteras men inget av alternativen hade en förmåga motsvarande Gripen C/D. Vi måste räkna med att vårt flyg kommer att operera inom räckvidd för de ryska flygplanens, fartygs och luftvärnets vapen och sensorer. Det innebär att vi måste sätta ihop den information vi kan få av passiva radar/radio- och infraröda sensorer tillsammans med andra plattformars aktiva sensorer samt att kunna störa motståndarens sensorer. Ett annat hänsynstagande är att vi inte under överskådlig tid kan ha tillgång till många välutrustade och välbemannade flygbaser över ytan i Sverige. Gripen efterträdaren till Gripen C/D måste sålunda ha längre aktionsradie. Läs gästinlägget ”Politiska tolkningen av hur att ökatillgängliga förband? - Flygvapnet” på Skippers blogg om hur man ansåg hur behovet av flygbaser såg ut under och efter det kalla kriget. 


 

 

 
När vi tittar på bilden ifrån SAAB på Gripen E så har vi framifrån iögonfallande IRST (något som bäddades för i tidigare versioner av Gripen men aldrig realiserades), därefter ser vi vid nosvingarna mottagarenheter till systemet för att upptäcka anflygande fientliga robotar. På vingspetsarna ser vi avancerade enheter för varnar och motmedelssystemet som används för att mäta in och störa motståndarens radar. Vid fenroten återser vi ett kylluftintag för kylvätskan till radar och varnar/motmedelssystemet. 



Gripen C/D i luftförsvaret
Att modifiera Gripen C/D för dessa funktioner är krävande, det är stora och tunga/skrymmande apparater som ska bäras på flygplanet. Med en separat kylluftintag så kan vi också ana att det behövs mer elkraft för att försörja både radar och varnar/motmedelssystemet. Vi ser också detta föranleder en hel del utstickande bulor som tillsammans med robotbalkarna under kroppen genererar en hel del extra luftmotstånd jämför med Gripen C/D därav valet av den kraftigare motorn till Gripen E.

Nu när vi konstaterat att Gripen C/D är undermålig i det framtida luftförsvaret kan vi titta på de andra uppgifterna Dalsjö föreslår.

Spaning med Gripen C/D
Spaning innebär att bära med sig stor kapsel och med den förhållandevis korta räckvidden Gripen C/D erbjuder utan fälltankar, vi har sett bilder ifrån ”Operation Karakal” att en Gripen C med två fälltankar och spaningskapsel inte bar radarjaktrobotar men dess eskort utan spaningskapsel bar radarjaktrobotar. En Gripen C/D är alltså för klen även utan modifieringarna i Varnar/motmedelssystem och målinmätningssystemet för att kunna användas nationellt utan omfattande infrastrukturinvesteringar samt utbyggnad av flygbaser och betjäningsförband.

Gripen C/D för markmålsanfall
För att kunna lämna stöd till markstridsförband så behövs rörelsefrihet i luften, vi måste kunna räkna med uppträda inom motståndarens räckvidd för sina vapen och sensorer. Som vi redan konstaterat fungerar inte Gripen C/D för det och dessutom måste CAS-funktionen i försvarsmakten återupprättas. Manöverbataljonerna i Armén har numer inte längre förmåga att leda in Direkt flygunderstöd/CAS utan den specialisering som CAS innebär återfinns i J/UND-förband men då den samverkan med manöverbataljonerna är svår så finns risken att JTAC/FAC och hela CAS-funktionen dör sotdöden i Armén. CAS är också en exklusiv funktion som innebär ett förbrukande av dyra resurser och där de avgörande momenten för krigets utgång oftast uteblir, resursavvägning säger att vi inte har råd att själva ge CAS i nationellt försvar. Inom manöverbataljonerna finns betydligt mer resurser för välriktad eld mot en motståndare än vad ett förhållandevis fåtal gripenflygplan kan leverera.

Det som möjligtvis kan erbjudas är klassisk avregling av stridsområdet med attackflyg som slår mot mål på djupet men då vi tillbaka till att vi måste räkna med att avdela eskort av flygplan som kan störa och trycka ned motståndarens sensorer och vapensystem om vi inte ska anfalla okvalificerat försvarade mål. Vi har enbart attackvapen för möjligtvis störa en motståndare på marken, Se Wiseman ”Den icke existerande arsenalen” och mitt ”Bra attackvapen till Gripen i Sverige?” i ämnet. Vi har också i praktiken avvecklat det kunnande vi hade i E1, ”Attackeskadern”, om markmålsattack.

Möjligheterna att använda Gripen C/D i markmålsrollen för nationellt försvar kan sammanfattas som ringa, vi måste bygga upp funktioner med stödsystem, anskaffa och integrera nya vapen samt bygga ut flygbaser och utöka betjäningsförbanden. Om vi istället använder Gripen E för funktionen attack mot markmål så kvarstår en hel del utveckling och anskaffning men det behovet är långt ifrån lika omfattande som för att använda Gripen C/D

Gripen C/D för sjömålsanfall
Återigen, vi måste räkna med att kunna ha en motståndare som hotar rörelsefriheten i luften men med en sjömålsrobot med lång räckvidd kan vi kanske hantera det hotet med de funktioner som finns i Gripen C/D. Här uppstår ett intressant dilemma, nämligen hur tung och hur stor en robot får vara. Bedömt så är en robot med tillräckliga prestanda så pass stor och tung att den måste bäras i det inre vingbalksparet (Balk 3) på Gripen C/D, vikten gör att de inte kan hänga i balkläge 2. Här uppstår ytterligare ett intressant dilemma. Enligt propsitionen för innevarande försvarsbeslut tar operativa livet för robot 15 slut runt 2025. Den nuvarande robot 15 ska hängas i vapenbalk av svensk typ en balktyp vi inte beställt till Gripen E, till Gripen E så ska vi använda öglor och momenstöd enligt princip för bombrackar på flygplan i tjänst hos NATO-länder. Den nya sjömålsroboten kommer inte att kunna användas på Gripen E om vi inte beställer mer än det fåtalet ”NATO-balk 3” vi har, men då kan vi inte hänga fälltankar där då dom vi har nu använder svensk upphängning.

Gripen C/D för sjömålsrobotanfall kräver investering i hårdvara och flygbaser med betjäningsförband.

Gripen C/D för ledning
Oklart vad Dalsjö föreslår, är det luftburna FAC för Close Air Support. Är det stridsledning av andra flygplan eller är det som vissa har föreslagit en luftburen Stripbv 90? I vilket fall som helst så är det en gren i NBF som vi nog bör ta i beaktande innan vi fördjupar oss i.

Gripen C/D för att leda UAV
Oklart för mig igen, vi har större problem, ”utmaningar”, med länköverföring operatören sitter i ett flygplan och där är denne dessutom utlämnad till förhållandevis små skärmar och har begränsade möjligheter till omvärldsuppfattning ifrån den farkost han ska ”leda”. All utrustning som kräver containrar på marken ska klämmas in i ett litet stridsflygplan.

Gripen C/D för nattattack
Ska vi inte ha hjälmsiktesutrustning i Gripen C/D och ska inte piloter i Gripen E kunna ha bildförstärkare? Beroende på val av hjälmsikte så är bildförstärkare och hjälmsikte ömsesidig uteslutande utrustning. Som tidigare räknats upp har ju Gripen C/D en mängd brister som attackflygplan framöver, att dessa skulle bli mindre bara för att genomförandet ska på natten är knappast möjligt.

Gripen C/D för telekrig
Med varnar/motmedelssystemet i Gripen E så innebär en telekrigsversion av Gripen C/D att den fyller nyttan att eskortera andra Gripen C/D och flygfarkoster. Men om vi inte har behov att regelbundet genomföra eskorter av andra luftfartyg så är kapselmonterade störsändare till Gripen E en mycket mer ekonomisk lösning. Kapslarna måste ju ändå konstrueras och integreras på Gripen C/D, med Gripen E.s förmåga i botten blir dessa kapslar mycket enklare.

Gripen C/D i malpåse
Att hålla flygplan i malpåse är dyrt och man råkar ut för diverse överraskningar när man ska ta dom i drift. USAF skulle ta malpåseställda B1 i drift och råkade ut för höga kostnader då maskinerna varken för utrustade med efterfrågad förmåga eller teknik .Kostnaden för driftstagandet skall till största delen tas ur liggande budget. Kongressen var villig att skjuta till 20,3 milioner dollar medans den totala kostnaden för renovering, uppgradering och drift upppgår beräknat till mellan 1,1 till 2 miljarder dollar. (Combat Aircraft, vol.6 no.2, p 46) Skillnaden mellan de avställda maskinerna och de som är i drift är avsevärda. Dålig telekrigs/självskydds förmåga och bara förmåga att bära N-vapen/dumma bomber. (Ibid, pp 42-48 och Air International, Juni 2004 Vol. 66 No. 6, pp 29-39)

Reservdelsproblematiken
Dalsjö anför att bevekelsegrunden om att slippa versionshantera och konfigurationsleda olika versioner av samma flygplan inte är giltig och pratar om att problemen ökat efter att 39 A/B togs ur drift. Problemen har flera grunder, bland andra att Försvarsmakten inte anskaffat tillräcklig mängd reservdelar men också att bytet av stödsystem inte varit stödjande. Faktum är att vi hade ganska stora modifieringspaket planerade för Gripen A/B för att ersätta sådant som då var föråldrat, jag berörde det i inlägget ”Modifieringshysteri Del 2” Resultatet skulle ha blivit C/D lika A/B-flygplan med monokroma skärmar, Syrgasflaska i flygplanet istället för OBOG och eventuellt utan lufttankningsförmåga. Vi skulle på sikt ändå ha haft en gemensam hantering av reservdelar. Efter Försvarsbeslut 2004 så hade vi fler flygplan i flygvapnet än hangarplatser, det fanns en rationalitet att då ensa flygplanflottan.

Redan nu versionshanterar och konfigurationsleder vi olika versioner av Gripen C/D men den kostnaden står inte Försvarsmakten eller svenska staten för utan det är en del av det våra kunder betalar.


Befarat förmågeglapp
Ja vi har genom blotta bytet av system ett inbyggt förmågeglapp, i inlägget ”Avveckling i samband med utveckling” diskuterade jag detta. I det här fallet kan det vara extra allvarligt då vi initialt inte kommer att få leverans av Gripen E till Försvarsmakten än på många år men vi ska redan nu börja leverera in delar och apparater ifrån Gripen C/D till SAAB. Här redovisar SVT att försvarsmakten fått kritik för att man har värderat delar ifrån demonterade Gripen A/B, det finns alltså delar som efter uppfräschning skulle kunna levereras in till SAAB för Gripen E utan att demontering av Gripen C/D behöver påbörjas omgående. Det borde gå att ekonomiskt beställa nya delar tillsammans med det förrådshållna överskottet ifrån Gripen A/B.

Ekonomi
Vid riksdagens uppgift till Försvarsmakten att beställa Gripen E så tillfördes faktiskt medel om än inte hela merkostnaden att beställa utveckling, en del skulle ”tas inom ram”, senare under Försvarsminister Hultqvist har medel för att kompensera för att Schweiz drog sig ur tillförts Försvarsmakten. Att som Dalsjö påstå att man hårdbantat genom att avveckla flygbaser, inte köpa vapen och sensorer till flygplanen för att ha råd med flygplanen är en smula tendentiöst. Avvecklingen av flygbaser har inte med flygplan att göra, vi avvecklade flygbaserna för att försvarsbeslut 2004 stipulerade att inga investeringar och anskaffningar som inte kunde användas internationellt eller upprätthålla nationell beredskap fick göras. Vi har radar i alla flygplan och vi har en mängd spaningskapslar som medger en förmåga inte allt för långt ifrån de exklusivt anskaffade fotospaningsversionerna av Viggen.

Priset för varje gripenflygplan kan inte bestämmas ur offerter till exportkunder som de facto erbjudits en lösning som innebär utbildning, simulatorer, reservdelar, markutrustning, m.m. den ringa mängd flygplan i varje affär gör att de fasta kostnaderna ger ett högt styckepris. ”Signatory”(Gripen News) visar att kostnaden för varje Gripen C/D är en femtedel till en tiondel av det styckepris som Dalsjö anger.

Dalsjö skriver att det är robust och kostnadseffektivt att ha olika flygmaterielsystem i drift, jag kan gå med på att det är mer robust men så länge vi inte har minst fyra hundra flygplan i drift i flygvapnet, vilket är det som är det minsta antalet i jämförelsen Dalsjö gör så är det knappast kostnadseffektivt, med 60 plus upp till 97 flygplan får vi inga serielängdsfördelar i materielen.

I försvarsmaktens budgetunderlag 2012 (Redovisning på Folk och Försvar) angavs att kostnaderna för att hålla Gripen C/D operativt relevant bort till 2040 är likvärdig med att utveckla Gripen E.

Flygtid
Ja det är smärtsamt att se nya inköp snabbt förlora sin glans men när möjligheten att för samma kostnad hålla liv i sitt nya köp få en möjlighet att få ett en bättre produkt (med avseende på bränsle/räckvidd och vapenlast) så tar vi ju den möjligheten. Att som Dalsjö påstå att det fungerar fint att flyga F-15 och F-16 från tidigt åttiotal är att blanda bort korten. Det har inte varit smärtfritt att vidmakthålla dessa flygplan. Rand har en rapport om att hur övervakning och underhåll av en åldrande flygplanflotta ska genomföras. Forbes beskriver hur den Amerikanska flottan av flygplan i praktiken håller på spricka sönder och jag kan inte annat än att säga att att nyttja planen under många år och många flygtimmar bidrar till att försämra totalekonomin.

Under den Norska insatsen över Afghanistan under år 2002 var förbandet begränsat till ganska omfattande motorkontroller var 15.e flygtimme. Norge har även bytt vingar på sina F-16 och ändå räknar dom med att det är hög tid att byta flygplan senast år 2024. F-16B/D har haft problem med sprickor runt kabinen som resulterat i skrovlagningar.


Vidgar vi vyerna och tittar på F-18 så har US Marines till och med varit på museum och försökt plocka reservdelar. Dom saknar flygplan så att alla deras piloter kan hållas i beredskap med reglementerad övning. US Navy har 100 legacy F-18 av drygt 500 kvar i tjänst varav hälften är stående p.g.a underhåll och en femtedel av deras Super hornets är stående och man pratar om att man måste göra beställningar av ytterligare nytillverkade super hornets för att möta den försenade F-35.

Slutsatser
Gamla flygplan har inte en chans att vara billiga att vidmakthålla i luftvärdigt skick och med dagens ökande operativa krav har vi inte något annat val än att anskaffa nytt stridsflygsystem. Formerna för att fortsätta att utveckla ett stridsflygsystem i Sverige kan diskuteras och vi är alla överens att det ska utan varken förmågeglapp eller förmågeminskning. Den tid som förflutit efter sekelskiftet har för svensk vidkommande varit kostsam, inte bara för flygvapnet, då vi enbart skulle ha en expeditionär förmåga och att vi nu ska vi ha fokus på nationellt försvar igen.

J.K Nilsson

tisdag 28 april 2015

50-talet i repris?

Det var skrämmande nära var min tanke i dag när jag efter ett tips av en god vän börjat läsa Haverikommissionens Slutrapport RM 2015:01 men allteftersom jag fortsatte att läsa förändrades känslan ifrån en lättnad till en malande oro. Rapporten visar på resultatet av en tendens som pågått hela det här seklet, nämligen minskade resurser och försvarsmaktens minskade förmåga att utbilda och vidmakthålla sin personals skicklighet.

I det här fallet så beskrivs hur en individ blivit antagen till flygskolan och i sin utbildning på flygskolan, F7 och F21 fått sin utbildning uppdelad och fördröjd så att individen inte haft förutsättningar att slutföra sin utbildning på ett säkert sätt. Haverikommissionen skriver: ”Bakomliggande orsak till händelsen var att de inblandade flygförbanden inte hade tillförts tillräckliga resurser av Försvarsmaktens högkvarter för att kunna genomföra stridsflygutbildningen inom givna tidsramar och med tillräcklig kontinuitet.”.

Händelsen som utreddes var att en stridspilot under utbildning vid sitt hemmaförband nästan kolliderar med ett annat flygplan under ett utbildningspass. Utredningen visar en rad omständigheter som gjort att individen inte hade den utbildningsståndpunkt som förväntades vid den tidpunkten. Bloggrannen Cornucopia problematiserar över reservdelstillgången och då i synnerhet Prio som bakomliggande orsak. Jag behöver därför inte skriva om det här utan jag går vidare och diskuterar mjukare frågor. För att återknyta till föreliggande inläggs rubrik, under 50-talet växte flygvapnet personellt och materielmässigt ur sina resurser. Vi fick se hur framväxten av ett stort och modernt flygvapen skördade både liv och flygmaskiner. Där och då saknades det egentligen inte resurser utan rätt sorts resurser saknades. Då skedde flygplanutvecklingen snabbt och flygmaskiner drogs med fel vi i dag knappast skulle ha accepterat samt att den flygande personalen togs ut efter princip om att de olämpliga faller ifrån under utbildningens gång. Kryddar vi dessa förutsättningar med att straffa misstag så kommer vi inte att lära oss om det är fel på materielen, utbildningen eller uttagningen av personal, jag skrev om det i inlägget: "Blame Culture, Just Culture eller No Blame Culture?".

Haverikomissionen redovisar att ”Högkvarteret” med berått mod accepterar resursbristerna med de medföljande minskande personella färdigheterna: ”Inom Högkvarteret är man medveten om detta, men har bedömt förmågetillväxten som tillräcklig för uppgiften och för den aktuella verksamheten.”. faran med detta är att vi nu har den omvända situationen jämfört med 50-talet. Vi har inte tillräckligt med flygmaskiner och vi har inte tillräckligt med personal och den personal vi har ger vi otillräcklig utbildning. Det vi har är en ärlig kultur där vi i rapporten kan läsa om hur flygeleven upprepade gånger påpekar att denne inte tillräckligt snabbt kan tillgodogöra sig (den bristfälliga) utbildningen, något som för 60 år sedan med största sannolikhet skulle lett till avskiljande från utbildningen. I takt med att försvarsmaktens resurser krymper som Wiseman och Skipper redovisat kommer vi att organisatoriskt befästa försämringen. Dåliga utbildningsförutsättningar leder till mindre skickliga piloter som i sin tur går vidare och blir rote- och gruppchefer som ska lära ut sina sämre kunskaper under dåliga utbildningsförutsättningar. Inte nog med att resurserna krymper, organisationen ska också enligt liggande försvarsinriktningsproposition utökas så att utbildningsdivisionerna på F7 ska bli en insatsdivsion, i samband med det allt försämrade säkerhetspolitiska läget utanför våra gränser ökar kravet på incidentberedskap vilket tar resurser från utbildning. Den farliga spiralen ifrån 50-talet upprepas, inte på grund av växtvärk utan på grund av förtvining.

Detta är inte heller bara ett problem för flygvapnets stridsflygdivisioner, inom marinen har vi återkommande fått uppgifter om minskad tid sjöss där personal allt mindre övar b.la. navigering och uppträdande under goda förhållanden. Personalen blir allt mindre skicklig och de ska i sin tur lära ut till yngre kollegor som inte får förutsättningar att inhämta och befästa hög kunskap. Behöver jag också utveckla problemet att man ifrån Arméstridskrafterna rapporterar att ett kraftigt reducerat kompani genomfört KFÖ?

Var rädda om er därute, gör ert bästa men inte till vilket pris som helst.

Tillägg: som vanlig var Wiseman snabbare att skriva....

J.K Nilsson

måndag 12 januari 2015

IO14 Skalbar och operativt relevant?



För ungefär en månad sedan utspelade sig följande diskussion på Twitter:

För första gången har vi som Skipper konstaterade sett någon som förespråkat att IO14 ska ses som ”Skalbar” för att behålla den operativa relevansen men är det ett sunt sätt att se på saken? Jag väljer att svara på frågan genom att göra ett nedslag i flygbasvärlden.

I kölvattnet av Fb04 så skapades Flygbas 08/T, som vi ser så tänker man sig att basera där lufthotet är lågt och markhotet hanterbart med enklare bevakningsförband. Tittar vi däremot på hur väl detta koncept skulle kunna fungera för väpnad strid inom ramen för nationellt försvar så ser vi att Wiseman skrev ett ganska dräpande inlägg år 2008 om Flygbas 08/T. Wiseman sammanfattar sitt inlägg: ” Man skulle också kunna ha sagt så här: ’Titta pappa, jag har vikt en papperstiger! Den ska heta basbat 08!’”

En konceptuell skiss hur man tänker sig hur en flygbas kan se ut kan vi se nedan:



Illustration: Stefan Gustafsson, Protec Nr: 4, 2008
 



I Flygvapenfrivilligas medlemstidning ”Flygvapenfrivilliga”,Nr:1 2012 kan vi läsa om hur krigsförbandsansvarig flygbas Övlt Stefan Kriegholm beskriver flygbaskomponenten FBB14 (Flygbasbataljon 14) i IO14. Kriegholm väljer att återanvända bilden från flygbas 08/T men med helikoptrar:



Kriegholm anger del av ramverket för FBB14 så här:
FBB 14 ska nationellt inneha förmåga att:
• kunna betjäna en halv division med upp till xx flygplan på upp till x platser samtidigt
• stödja helikopterförband på x platser samtidigt
• upprätta flygbas för alla typer av flygförband dygnet runt under alla årstider
• betjäna stridsflygdivisioner JAS 39 Gripen dygnet runt under alla årstider
• understödja TSFE dygnet runt under alla årstider
• understödja flygförband ur helikopterbataljonen dygnet runt under alla årstider
• ge stöd till MSB och civila samhället
• inneha förmåga att sammansätta en stridsgrupp* med en rekognoserad, planerad, förövad uppgift inom ramen för nationellt försvar
• upptäckta, lokalisera och motverka säkerhetshotande verksamhet vid flygbas
* Stridsgrupp innebär en tillfälligt sammansatt styrka med ledning ur bataljonen med specifik uppgift och tidsram.
Redan nu börjar vi skönja problematiken för skalbarheten hos Flygbasbataljon14. I IO14 finns det ett flygunderhållskompani per stridsflygdivision, med tanke på krav enligt Regler för Militär Luftfart och den därpå följande manualen för flygunderhållstjänst medges ingen större mängd tidvis tjänstgörande flygtekniker. Flygunderhållsorganisationen för JAS39 är nu likt den var förr uppbyggd kring anställda militära flygtekniker som arbetar heltid inom flygvapnet. Till dagens fyra stridsflygdivisioner hör också fyra flygunderhållskompanier. Redan dagens organisation innehåller ingen luft att fylla ut för att tillväxa i förmåga. Flygbasbataljon 14 är sålunda bara anpassningen (reduceringen) av Fb04 till IO14, i FBB14 ska vi göra det vi kunde i Flygbas 08/T samt stödja helikopter till en mindre personalram. Det är därför ingen överdrift att säga att FBB14 har en lägre förmåga än Flygbas 08/T att verka

Dock ska sägas att flygvapnet har det väl förspänt i att det i praktiken finns två reducerade flygunderhållskompanier och två reducerade stridsflygdivisioner på F7. Använd dessa och lägg till de resurser som krävs så har flygvapnet växt i förmåga och/eller uthållighet inom ramen ambitionen för IO14. Vill vi ha ytterligare tillväxt kostar det stora summor och tar tid att utbilda tekniker, piloter och anskaffa materiel (främst flygplan).

Ja FBB14 är enkelt skalbar inom ramen för FMOrg13 men det gör den fortfarande inte operativt relevant.

J.K Nilsson

IO14 Skalbar och operativt relevant?



För ungefär en månad sedan utspelade sig följande diskussion på Twitter:

För första gången har vi som Skipper konstaterade sett någon som förespråkat att IO14 ska ses som ”Skalbar” för att behålla den operativa relevansen men är det ett sunt sätt att se på saken? Jag väljer att svara på frågan genom att göra ett nedslag i flygbasvärlden.

I kölvattnet av Fb04 så skapades Flygbas 08/T, som vi ser så tänker man sig att basera där lufthotet är lågt och markhotet hanterbart med enklare bevakningsförband. Tittar vi däremot på hur väl detta koncept skulle kunna fungera för väpnad strid inom ramen för nationellt försvar så ser vi att Wiseman skrev ett ganska dräpande inlägg år 2008 om Flygbas 08/T. Wiseman sammanfattar sitt inlägg: ” Man skulle också kunna ha sagt så här: ’Titta pappa, jag har vikt en papperstiger! Den ska heta basbat 08!’”

En konceptuell skiss hur man tänker sig hur en flygbas kan se ut kan vi se nedan:



Illustration: Stefan Gustafsson, Protec Nr: 4, 2008
 



I Flygvapenfrivilligas medlemstidning ”Flygvapenfrivilliga”,Nr:1 2012 kan vi läsa om hur krigsförbandsansvarig flygbas Övlt Stefan Kriegholm beskriver flygbaskomponenten FBB14 (Flygbasbataljon 14) i IO14. Kriegholm väljer att återanvända bilden från flygbas 08/T men med helikoptrar:



Kriegholm anger del av ramverket för FBB14 så här:
FBB 14 ska nationellt inneha förmåga att:
• kunna betjäna en halv division med upp till xx flygplan på upp till x platser samtidigt
• stödja helikopterförband på x platser samtidigt
• upprätta flygbas för alla typer av flygförband dygnet runt under alla årstider
• betjäna stridsflygdivisioner JAS 39 Gripen dygnet runt under alla årstider
• understödja TSFE dygnet runt under alla årstider
• understödja flygförband ur helikopterbataljonen dygnet runt under alla årstider
• ge stöd till MSB och civila samhället
• inneha förmåga att sammansätta en stridsgrupp* med en rekognoserad, planerad, förövad uppgift inom ramen för nationellt försvar
• upptäckta, lokalisera och motverka säkerhetshotande verksamhet vid flygbas
* Stridsgrupp innebär en tillfälligt sammansatt styrka med ledning ur bataljonen med specifik uppgift och tidsram.
Redan nu börjar vi skönja problematiken för skalbarheten hos Flygbasbataljon14. I IO14 finns det ett flygunderhållskompani per stridsflygdivision, med tanke på krav enligt Regler för Militär Luftfart och den därpå följande manualen för flygunderhållstjänst medges ingen större mängd tidvis tjänstgörande flygtekniker. Flygunderhållsorganisationen för JAS39 är nu likt den var förr uppbyggd kring anställda militära flygtekniker som arbetar heltid inom flygvapnet. Till dagens fyra stridsflygdivisioner hör också fyra flygunderhållskompanier. Redan dagens organisation innehåller ingen luft att fylla ut för att tillväxa i förmåga. Flygbasbataljon 14 är sålunda bara anpassningen (reduceringen) av Fb04 till IO14, i FBB14 ska vi göra det vi kunde i Flygbas 08/T samt stödja helikopter till en mindre personalram. Det är därför ingen överdrift att säga att FBB14 har en lägre förmåga än Flygbas 08/T att verka

Dock ska sägas att flygvapnet har det väl förspänt i att det i praktiken finns två reducerade flygunderhållskompanier och två reducerade stridsflygdivisioner på F7. Använd dessa och lägg till de resurser som krävs så har flygvapnet växt i förmåga och/eller uthållighet inom ramen ambitionen för IO14. Vill vi ha ytterligare tillväxt kostar det stora summor och tar tid att utbilda tekniker, piloter och anskaffa materiel (främst flygplan).

Ja FBB14 är enkelt skalbar inom ramen för FMOrg13 men det gör den fortfarande inte operativt relevant.

J.K Nilsson